Solceller

Max och Lily njöt av sin kväll på ett typiskt Café Parisienne. Då de sista solstrålarna sjönk under horisonten tändes belysningen på Eiffeltornet och gav staden dess unika nattliga färger.

“Känner du till att det var förbjudet med belysning under 2013?” började Max, ”och alla butiker och byggnader, utom bostäder, var tvungna att stänga av inomhusbelysningen senast kl 1 på natten”.

Jag antar att koldioxidutsläppen minskade, med det måste ha varit lite sorgligt… ljusets stad… utan ljus?” sa Lily. ”Men nu, se på denna underbara utsikt!” tillade hon och pekade på det blinkande Eiffeltornet och de omgivande monumenten och museerna. ”Och alla får sin energi från solen. Ser du fuchsia-byggnaden där borta? Dess färg är faktiskt en beläggning av organiska solceller”.

Max rullade med ögonen mot Lily och skrattade: “Fuchsia? Är det ens en färg? Och sätt inte igång med organiska solceller. Vet du vad som menas med organisk? Vet du ens var en solcell är?”

Lily satte sig upprätt i stolen och mötte hans utmaning. Hon började med att förklara att en solcell är en anordning som absorberar solljus, omvandlar det till elektrisk energi som kan användas antingen direkt (till exempel genom att tända en lampa) eller lagras i batterier.

“En organisk solcell”, fortsatte hon, “som också kallas plastsolcell, består av polymerer eller fullerener, kolföreneingar som ser ut som en buckyboll. Och plastsolcellen har tagit över plastens egenskaper: den är böjlig, billig och lätt att tillverka”. Och den kan återanvändas!”

Och den har också ett bäst-före-datum precis som de flesta plaster har!” sa Max och påpekade att traditionella solceller tillverkade av kisel höll längre och var billigare också. Sedan visade han henne sin mobiltelefon som hade en inbyggd kiselsolcell för att ladda batteriet. Lily tog också fram sin mobil och visade dess böjliga och eleganta fodral gjort av en organisk solcell. Max sa den var ett skämt, eftersom hans mobil kunde laddas snabbare.

“Men det är inte bara energin den ger oss, det gäller också den energi som behövs för att tillverka den” insisterade Lily. ”Organiska solceller behöver mindre energi för att framställas och det måste du ta hänsyn till när du pratar om effektivitet”, sa Lily.

Hon fortsatte och talade om en ny “armé” av material, perovskiter, uppkallade efter den berömde mineralogen Lev Perovski, som hade engagerats i kampen för effektiva och miljömässigt hållbara solceller. De är föreningar som inkorporerar både organiska och oorganiska komponenter i sina strukturer. Dessa material är oftast allmänt förekommande, miljömässigt hållbara och mycket effektiva.

“Nåväl, om vi talar om effektivitet så varför inte använda galliumarsenid I våra solceller? Det är effektivitet! Och de är robusta och hållbara” insisterade Max.

“Men… men de där kemiska föreningarna med konstiga namn kan vara giftiga!” sa Lily med arg uppsyn.

“Jovisst” sa Max roat “det är solceller som används i rymden! Var tror du satelliterna får sin energi ifrån? De är inte inkopplade på vårt elnät”, retade han henne.

Lily, som insåg att han vara skojade med henne, lugnade sig och log. Hon lutade sig tillbaka och såg sig omkring på byggnaderna: alla målade i olika färger, inklusive Eiffeltornet, och alla samlande tillräckligt med energi från solen för att belysa hela staden utan att ge upphov till koldioxidutsläpp.

Max gissade hennes tankar och försökte reta henne igen. ”Du förstår, för maximal effektivitet skulle vi behöva måla alla byggnaderna svarta, för svart är den färg som absorberar alla solens strålar”, sa han fogligt.

“Jag vill ha en hållbar och färgrik framtid” sa hon, och log tillbaka.