Läkemedelstillförsel

Max var fullt sysselsatt med ett videospel medan Lily var trött på att vänta på att deras gate skulle öppnas på Heathrow. Max vred kroppen åt vänster och höger medan han hade ett fast grepp om den lilla dataskärmen; det såg ut som om han försökte undvika något.

“Vad håller du på med?” frågade Lily halvt nyfiket, halvt sömnigt. Max tittade inte på henne utan fokuserade på spelet, men han svarade snabbt: ”Tro mig eller inte, jag gör min läxa”. Lily blev så nyfiken att hon kom över till honom. 

“På allvar? Vi är på resa runt Europa, vi har fem dagar kvar innan vi reser hem och du gör din läxa?”

“Just det” svarade Max, och hoppade nästan upp i stående ställning för att ta sig förbi något osynligt hinder. Han tycktes klistrad vid sin läsplatta.

“Vilken slags läxa är så intressant?” frågade Lily honom och knuffade honom på armen. Max slutade röra sig med ett smärtsamt uttryck i ansiktet. Skärmen visade GAME OVER med stora lysande bokstäver. 

“Oj då!” mumlade Lily. “Förlåt”. Max lutade sig missnöjt tillbaka i stolen. “Det var min fysiologi-läxa! Vi skulle landa nanoroboten på ett virus i blodströmmen” sa han med sorgsen röst.  

Lily gav honom en förvånad blick, så Max började förklara. På nanoskalan, en skala som är en miljard gånger mindre än meterskalan, har nanoteknologi skapat möjligheter att framgångsrikt upptäcka sjukdomar i tidigt stadium och att leverera läkemedel till speciella celler med hjälp av nanopartiklar. Tack vare nanoteknologi kan man minimera kirurgi och bieffekter av läkemedelsbehandling. 

Tre komponenter behöver kombineras för att åstadkomma ett smart system för exakt leverans av läkemedel. Först behövs en målsökande grupp, som kan vara ett protein, en antikropp, eller en laddad molekyl som känner igen och binder till vävnaden där problemet är lokaliserat. För det andra behöver vi en bärare som läkemedlet är bundet till, eller med andra ord vi behöver någonting som kan bära med sig läkemedlet. Detta kan vara en liposom eller en nanopartikel eller en makromolekyl sådan som ett protein, DNA, eller en kolhydrat. Till slut behöver vi läkemedlet som botar vävnaden. 

För att undvika att bäraren förstör kroppens immunsystem så har man en beläggning på dess yta, en biokompatibel polymer. Denna polymer fungerar som en osynlighetsmantel som gör att immunsystemet inte ser läkemedlet. Förutom att dölja den så kan manteln också göra bäraren mindre giftig. En populär polymer för detta ändamål är polyetylenglykol, också känt som PEG.

Nästa utvecklingssteg i ett sådant system för läkemedelstillförsel är en nanorobot. De är mikroskopiska apparater, syntetiska eller till och med biologiska, som känner igen och processar information och som agerar på nanoskalan. Dessa anordningar kan användas både för diagnostiska och terapeutiska syften. De använder sina sensorer för att detektera ett problem och rör sig sedan genom blodströmmen för att frigöra den nödvändiga läkemedelsdosen på rätt plats. Nanorobotar kan komma till platser inom den mänskliga kroppen som är svåra eller omöjliga att nå på annat sätt. Deras lilla storlek innebär att de enkelt kan sättas in i kroppen och kräver minimala kirurgiska ingrepp. De kan upptäcka sjukdomar i tidiga stadier och de kan bekämpa infektioner inifrån kroppen. Det är som om en kraftfull ny soldat har adderats till den armé som utgör kroppens immunsystem; en allierad för de vita blodkropparna och för våra andra naturliga försvarssystem.   

System för läkemedelstillförsel har utvecklats för att behandla diabetes, cancer, AIDS, Alzheimer och många andra sjukdomar”, avslutade Max och briljerade med att visa en sofistikerad simulering av en blodström och hur en nanorobot navigerar genom denna. 

Men Lily var snabbare än han. Hon grep hans läsplatta och tryckte på START-ikonen. ”Inga bekymmer, Max” sa hon. ”Jag ska göra din läxa” och hon började spelet och försökte hitta targeten. Hon navigerade genom artären och försökte att inte krascha i in de röda blodcellerna.